Att arbeta med keramik är att hela tiden vara i undersökande och nyfikenhet. Att ständigt fascinerad över hur leran kan formas, balansera och bära sig själv. Tunt mot tjockt. Från den skiraste transparenta porslinsleran till den tunga stenlika.

Tillsammans med mina händer, lerans egen vilja och bilderna i mitt huvud kan jag skapa en egen värld. Verk som jag kan ladda med den styrka och betydelse jag önskar och behöver.

Bland keramiker finns ett helt gäng »rediga fruntimmer« som jag gladeligen ansluter mig till. Det grävs, eldas och byggs podier. Slipas och målas, bärs tungt, grävs och sopas. Det är dammigt, kladdigt, smutsigt och ibland giftigt. Vi lyfter tonvis med den där leran som vi älskar till våra verkstäder för att vi behöver det.

Urkraft som går genom historien långt tillbaka och i evighet framåt.

I min keramikvärld finns skogen och djuren.

Jag inspireras av mystiken i gamla folksagor. Stämningen som jag kan finna bland träden och kraften som jag försöker kanalisera. Stadigheten i berget som stått i evigheter. Tyngd långt ner i djupetEn stor inspiration finns i relationen mellan människa och djur.

Alla som arbetar tillsammans med djur vet hur vi påverkar varandra. Min sinnesstämning och närvaro måste stämma annars kommer vi aldrig att mentalt nå varandra. I andning och medvetande måste jag även under press försöka hålla mig lugn och signalera lugn till henne. Jag behöver vara i nuet och i balans.

Kommunikation med skogen, djuret, leran är annat än mellan människor. Ett eget språk som är långsammare och inte så ordrikt men mer direkt. 

Som öppnar upp för egna tolkningar och en gemensam förståelse. Känslan av att låta sig själv tillsammans med någon eller något annat bilda något nytt.