Levande modell
Workshop på HDK med skrivövningar. Vi sitter med en hög blanka, tomma papper och Gro delar ut blåbär, bilder, bröd, gamla skidvantar och örton andra grejer. Sen ska man låta pennan skriva av sig självt på alla papperna och fram kommer saker som man inte vet var eller hur de blev. Om det senaste, och med uppmaningen att sätta sig in i denne persons liv, skrev jag detta:
Det kanske inte är så roligt att vara med när andra är lika utom en själv. Alla andra har skidkläder i gälla, skrikiga färger och de hyr snowboardar när de kommer till fjällen. Jag får ta med mig skidor hemifrån. Skidor från bytardagen i högstadieskolans matsal som är mycket bredare och repigare än alla andras. Föresten är det ingen av de andra killarna som åker skidor alls. Gamla gubbar åker längdskidor, killarna i klassen slalom eller snowboard och jag åker tjockskidor. Inte ens korta tjockskidor, såna som heter mini och som man kan gör tricks med. Tjejerna kollar inte åt mitt håll, eller de kollar men bara för att skratta sen. Jag har gult hår, fladdriga öron och pinsam matsäck som mamma har packat. Deras mammor är häftigt upptagna och de får häftigt klara sig själva.
Övningen går under benämningen “levande modell” men det är klart att man går in i sin egen navel och glor där. En annan av alla min kladd-texter handlar om en kille med en svart och en vit sko och stort huvud som inte får klä sig som han vill. Han snor tjejkläder i skolan och har en superhemlig låda under sängen med paljettbeströdda ballerinaskor och en virkad spetskrage. Hur gör man ut det till ett manus utan att det slutar som en after school special? To be continued.
Till höger om mig.
No Comments