En gång köpte jag en hund (en annan gång skaffade jag katter men det är en egen historia).
Det har alltid funnits hundar omkring mig och jag fantomhör fortfarande tassar på trägolvet och ljudet när alla ben fälls rakt ut och en stor Golden Retriever dunsar ner för att ta sig en lur.

Det var dags för en egen! Letade och letade. Det förbereddes, lästes böcker, kollades upp valpkurser och handlades en miljard grejer.
Akira var så fin. Stor, svart och blank. När han somnat sådär pang-rakt-ner-mitt-i-steget som valpar gör klappade jag hans runda valpmage och försökte i smyg väcka honom fast jag visste att jag inte fick.

Efter lite mer än två månader hade han bitit sönder alla mina kläder och mina händer. Skrämt livet ur alla som kommit och hälsat på för att se den söta “lilla” valpen.
Att lämna bort honom var bland det svåraste jag gjort, men man kan inte ha en varelse som ena sekunden sitter fint, räcker tass, rullar runt och kryper på beställning för att sedan gå bärsärk och vilja döda en.
Det var som att han såg rakt igenom mig och ju sämre jag mådde desto värre blev han. Vi höll på att ha sönder varandra.

Förra veckan brann vinden på mitt hus upp. Häromdagen kom jag att tänka på alla valpsaker jag sparat i en kartong. För att ge till nästa valp. Finaste läderkopplet som fanns smälte ihop med litet valphalsband för att sedan förvandlas till kol och sot. Alla sönderslitna mjukisdjur och trasiga skinnhandskar (“sätt på dig ett par handskar och håll fast valpen liggandes på rygg tills han blir lugn”…..funkar inte)  var redan utsorterade. Endast det som var värt att spara fanns kvar. Det är nästan lite för sorgligt.

Jag gick inte till hundpsykologen, jag gav det inte mer tid.
Försökte precis så mycket jag kunde, inte en sekund till och ibland är det nog.
Jag har inte ångrat mig en enda gång.