Sketchie

Sketchie

För ett par dagar sen läste jag en övertygad övertygande text om hur viktigt det är att påminna sig själv om vad man är bra på. Du vet som när vi va fjortisar och satte upp affirmationer på spegeln som sa “du är snygg”, “du vågar”, ” du kan” och sånt. Fast kanske lite mer specifikt. Så det har jag återinfört i mitt liv.

Igår tänkte jag tex på hur bra jag är på att förstå vad folk menar/tycker/vill även om de inte fattar det själva. Jag kan se saker både från det ena och det andra hållet och med lite perspektiv, vilket särskilt gäller andras problem men som jag jobbar på snart även ska gälla mig själv.
Idag tänkte jag på hur jävla bra jag är på att komma ihåg saker. Alltså på riktigt är jag asbra på det, obehagligt bra. Kommer ihåg allt som någonsin sagts till mig, minns alla gamla namn, kassakoderna på Matton, prepositionerna som styr tyska ackusativ, vad folks syskon/ hundar/ föräldrar hette, va de tyckte, var de bodde osv. Får ibland låtsas att jag inte kommer ihåg för att inte freaka ur folk.
Som en övning har jag inte haft någon kalender de senaste 15 åren (det stog ändå bara massa trams i den där filofaxen som jag låtsades va så hemlig och viktig) och har alla deadlines etc i huvudet. Där går jag och tänker på det i godan ro när jag inser hur jävla nära det var att jag åkte till Göteborg fel vecka. Blir alldelens kall inombords, är det 30+ som spökar (ihop med gråa hår) eller är det bara stressen över att det är så mycket att göra och så mycket som ska packas och flyttas?!  Jag får oseriöshetspanik när jag sagt en sak och sen måste återkomma och säga att jag hade virrat ihop datumen. Vem är jag nu?!! Var ska det här sluta? Post its över hela skärmen, anteckningar i handen och inköpslistor i affären?
Något annat jag är jävligt bra på så är det att visa/byta lägenheter. Det ska jag tänka på imorron.